Farfar.. /N
Jag måste bara få skriva av mig, så de här inlägget behöver inte läsas om de inte finns någon uttråkad själ där ute bland läsarna!
Jag saknar dig farfar, min hjälte! Det har gått 5 månader, 17 dagar och ca 10 timmar sedan du tog ditt sista andetag. Jag kan fortfarande inte förstå att du är borta, de känns så overkligt och så tomt på något sätt. Samtalen varenda kväll då du sa att du va så stolt över mig, att du tyckte ja va så fin och att du hade världens bästa barnbarn, dom orden är som inristade i mitt hjärta och ingen kommer någonsin kunna sudda ut dom! Alla minnen och stunder jag haft med dig är så dyrbara och jag har så dåligt samvete att jag inte varit med dig mer eller njutit mer av varje stund. Alla gånger jag, Klarre och pappa va ute hos dig och farmor (saknar dig också, 7 år sen, r.i.p) ute i Viksberg på erat sommarställe. Jag och Klarre sprang runt huset, upp på berget, hoppade i vattenspridaren och spelade badminton och varenda gång avslutades de med dom godaste pannkakorna jag någonsin kommer att ha ätit. Gången du, jag och pappa bilade ner till släkten i blekinge för att åka på din syster, margit,´s begravning. Den korta trippen var så sjukt härlig trots att anledningen inte var den roligaste. Jag satt i 3 timmar och kastade godis på dig och du bara skrattade och skämtade och tillslut tog du hela MIN godispåse och kastade på MIG, jag skrattade i typ en timme åt de för jag fick så ont men de va så klockrent.
Alla gånger du varit ute på Getis och bara gått runt dära, skrattat och skämtat på de sättet som bara du kunde.
Kan fortfarande inte förstå att du alltid kunde vara så framåt, så himla positiv till allting när jag samma dag du lämnade mig fick allting förklarat om hur illa däran du var. Kuratorn, pappa, läkarna, alla förklarade för mig att även om han skulle klara de som hände skulle han inte ha lång tid kvar. Cancer, halvt förlamad i benet, äta mediciner för hjärtat, äta mediciner för allt mellan himmel och jord och sedan mediciner som lindrade bieffekter från andra mediciner. När vi rensade hos dig fick vi åka till apoteket med två pappkassar med mediciner, vi hittade A4a papper med namn på och vilken dosering du hade per dag, de var helt sjukt! Du var är så stark trots att du var så svag inombords.
Den 3e Januari ringde pappa och berättade att du hade åkt in för ditt hjärta hade stannat. Det var ren tur att Karin stannade kvar en natt till innan hon åkte hem så hon kunde hitta dig sittandes i din fotölj, livlös! Du hade varit utan syre i 10 minuter hade tydligen ambulanspersonalen räknat ut och en människa klarar 3 innan hjärnan sakta börjar dö ut. Du hamnade på intensiven och alla sladdar i händer, kropp och hals var en mardröm att se. Du såg så svag ut men jag visste ju att du var stark, min farfar, Hilding Wester, han är stark! De hade kylt ner dig för att hjärnan sakta skulle ha en chans att återhämta sig.. jag satt i 3 dagar på sjukhuset, sov inte, åt inte, gjorde ingenting förutom att leva på hoppet om att du skulle klara dig. 3 dagar utan framsteg för när de gjort testet hur vida din hjärnfunktion var och du var så gott som hjärndöd, du skulle vaknat som en kolli om du nu hade haft någon chans.
När läkarna kom in för att förklara hur de låg till så satte sig direkt en kurator och en sjuksyster bredvid mig och la armen om mig, hur tydlig var inte de att de låg illa till? När jag fick veta allt, att respiratorn skulle tas ur och du skulle få sluta andas av dig själv svartnade de, jag sprang ut från rummet och sjönk ihop på golvet. Det var kuratorn som fick upp mig på benen, de var hon som höll mig uppe när jag fick stå inne vid din säng och se läkarna dra upp slang efter slang ur din tunna hals och fick se dom stänga av maskinerna som höll dit liv uppe. Vi trodde de skulle ta slut direkt men du kämpade i ett dygn med dina snabba men luftfria andetag. Du kämpade och vi satt där, jag pappa och din andra son anders, och vakade över dig in i det sista. Det kändes som de var slut på tårar, de fanns ingenting kvar, de kändes som jag inte fanns kvar. Alla ord jag skrev i boken som du skulle fått när du vaknade skrevs från hjärtat, de här var första gången jag såg min alldeles egna pappa grina när han läste vad jag skrivit.
Att bearbeta allt som hänt var inte lätt, de som läkte såren mest var att skriva ett tal som jag hade fått i uppgift i skolan, jag vet inte hur många som grinade av de talet, inklusive jag men orden var direkt från hjärtat. Det var bara att ladda om, hoppa upp på hästen igen och försökta att stolt spatsera in på begravningen, sätta sig längst fram till höger och tänka på att min farfar hade haft ett värdigt liv. Ett liv som han var värd.
Jag öppnade upp hela cermonin genom att sjunga, med gråten i halsen och jag ångrar inte en sekund av de trots mina darrande bambi ben!
Farfar, du finns alltid i mitt hjärta och i mina tankar och kommer alltid att vara min förebild. Det är du som fått mig att inse att jag stolt ska bära upp namnet Wester på samma sätt som du gjorde i 82 år, 1 månad och 4 dagar!
R.I.P!
Kommentarer
Postat av: Anonym
åh herregud va bra du skriver nicole.
utan att ens känna dig, fick du mig att gråta floder medan jag läste texten..
var stolt över dig själv!!!
Postat av: Karin
gillar inte alls det vill ju ha garanterad lyx och en supernice semester,
Postat av: E L I N ♥
Gud stackare! :(
sv: jag ska faktiskt åka till Malta inatt :)
Postat av: E L I N ♥
sv: det kommer jag ha, hoppas du också får de bra :D
Postat av: E M M A
sv: okej, musik :)
haft en bra dag? :P
Postat av: ♫♪ Sandra T
jättefint skrivet!
Trackback
