always and forever?
Vet att det handlar mycket om Simon när jag skriver, men vafan.. Grabben är mitt liv, och nu måste jag få skriva av mig eftersom att det inte är så bra mellan oss och han inte verkar bry sig om vad jag skriver på sms .. Det verkar bara vara ord..
Jag kommer ihåg den kvällen vi träffades första gången, den 4/4, vi låg hemma hos honom och kollade på saw, tyckte det va skitäckligt och han tog min hand, jag vart så jävla glad.. Vi sket i filmen och låg bara och kollade varandra i ögonen, hans ögon är ärligt dom finaste jag har sätt, jag överdriver inte, det finns inga som dom.. Jag kommer ihåg första kyssen, den va så jävla underbar, kommer ihåg den som om den vore igår..
Bullshit att " man alltid kommer komma ihåg första kyssen " , jag kommer inte ihåg någon kyss förutom den, den första med Simon, den fjärde i fjärde, var så jävla lycklig inombords..
Skulle egentligen dra hem den natten, men vi var båda så jävla trötta, så vi somnade, första gången vi träffades, bara du och jag, fick jag sova med dig, och det var så jävla underbart, jag kände något redan då, något jag inte känt tidigare, fast det var bara för alla söta sms, nätterna vi låg uppe och smsade till två tre och kom inte upp till skolan dan efter, men det spelade ingen roll, vi smsade dygnet runt, förutom dom få timmarna vi sov, det va så allting började.. Kommer till och med ihåg första gången han bytte ut sina " <3 " i slutet av varje sms mot " puss " , han hade suttit uppe och spelat med Bulten, jag hade somnat vid fyra tiden, så hade han smsat och skrivit puss, sen hade jag fått ett till sms som det stod puss på i slutet, jag vart så jävla glad när jag vaknade och läste dom smsen, det fortsatte och vi snackade, jag var helt sjukt jävla glad, även fast jag knappt visste någonting om han? Men jag visste att det fanns någonting speciellt.. Men i alla fall, natten vi sov med varandra, det va mellan söndagen och måndagen på påsklovet, hade varit med Sofia på dagen och sen hade vi pratat i telefon när Simon kom för att möta mig, jag hade sagt att jag va så jävla glad för att äntligen få träffa honom ensam, jag var så jävla glaad! Så kommer jag ihåg att det var en jävla lång väg hem till honom, men det var nog för " den pinsamma tystnaden " , det va inte direkt mycket vi pratade om den biten, men det släppte när vi kom hem, för då körde vi det klassiska, film, men det spelade ingen roll, det var han som var det intressanta, det var han jag kollade på ;$ Det slutade med att jag sov hos han hela påsklovet, och vi vart tillsammans efter bara två dagar, den 6/4, okej jag erkänner att det gick jävligt fort fram, men alla sms, alla fina ord, allt han hade skrivit, det gick rätt in i hjärtat, så det spelade ingen roll om vi bara " varit med varandra " i två dagar, för jag fick höra han säga att han älskar mig, och då vart jag lyckligare än lyckligast.. Och till alla er som säger att man inte kan älska en person på så kort tid, enligt mig, kan man visst det, man blir inte tillsammans med någon som inte ens betyder någonting..
Men i alla fall, vi var med varandra jätte mycket i början, och det va helt sjukt jävla underbart, visst, vi träffas fortfarande, men nu har vi kommit på att vi inte kan träffas varje dag, för då kommer vi tröttna på varandra.. Nu har vi börjat bråka och det är självklart ingenting jag vill, vi bråkar sjukt mycket om så sjukt töntiga saker oftast, det är så onödigt så det inte finns, den senaste månaden har varit ett helvete för mig, jag gråter mig till söms alldeles för ofta, jag ligger i sängen och gråter och han verkar inte bry sig.. Jag säger allt jag tycker och tänker, men då blir han sur, jag vet bara inte vad jag ska göra för att vara den perfekta flickvännen han önskar. När vi varit tillsammans två månader exakt, i Söndags, sov han här, han tog tag i mig när vi låg i sängen och sa " kom närmare " , sen viskade han " idag har vi varit tillsammans två månader, jag älskar dig mest av allt " , då vart jag sådär barnsligt lycklig igen. Men sen börjar det om, vi bråkar och det slutar alltid med att tårarna forsar ner för mina kinder, inte bara för att han säger saker till mig, också för att jag säger saker till han som jag ångrar att jag säger, dom orden jag ser att han blir ledsen av, blir jag ledsen av. Jag vill inte ha det så hära, jag mår inte bra av hur det är nu, grabben är mitt allt, men ett förhållande ska inte vara såhär, man ska vara lycklig.. Och ja, självklart är jag lycklig dom stunderna allt är bra, men dom stunderna finns inte speciellt ofta längre, det värsta som finns är att bli sviken, det måste jag erkänna, när han lovar att han ska vara med mig den och den dagen, den och den natten, och sen ändrar han sig samma dag, det har inte hänt bara en gång, utan flera, då känner jag mig värdelös och ful igen, då känns det som att allt annat i hela världen går före mig, fast jag vet att han inte tar ALLT före mig, inte allt.. Och jag vet att vi är med varandra mycket och att han måste få tid för sina vänner, det accepterar jag, men varje gång just den dagen.. Den dagen det ska vara vi, varför gör han så? Det är det som gör mig mest ledsen, att han börjar lägga undan våran tid mer och mer.. Att andra saker börjar gå före, för grejen är den, att jag inte får tillbaks den tiden. Den här veckan har vi liksom träffats en gång, och det är lördag? Vet inte vad jag ska skriva.. Jag hoppas du inte blir sur om du läser det här Simon, jag var bara tvungen att skriva av mig, du vet att dom stunderna som vi inte bråkar och har oss, dom stunderna är jag världens lyckligaste flickvän, det är dom stunderna vårat förhållande bygger på, det är det som håller i hop oss en del, men först och främst, för att kärleken är så pass stark fast det är mycket bråk. Men jag vill bara börja om, och ha det som första månaden, den bästa månaden i mitt liv.. Jag älskar dig mest av allt baby, och det vet du! Jag hoppas du läser enda tills den här sista raden, jag vill att det ska vara du och jag föralltid älskling, föralltid!
Always and forever ?
Jag kommer ihåg den kvällen vi träffades första gången, den 4/4, vi låg hemma hos honom och kollade på saw, tyckte det va skitäckligt och han tog min hand, jag vart så jävla glad.. Vi sket i filmen och låg bara och kollade varandra i ögonen, hans ögon är ärligt dom finaste jag har sätt, jag överdriver inte, det finns inga som dom.. Jag kommer ihåg första kyssen, den va så jävla underbar, kommer ihåg den som om den vore igår..
Bullshit att " man alltid kommer komma ihåg första kyssen " , jag kommer inte ihåg någon kyss förutom den, den första med Simon, den fjärde i fjärde, var så jävla lycklig inombords..
Skulle egentligen dra hem den natten, men vi var båda så jävla trötta, så vi somnade, första gången vi träffades, bara du och jag, fick jag sova med dig, och det var så jävla underbart, jag kände något redan då, något jag inte känt tidigare, fast det var bara för alla söta sms, nätterna vi låg uppe och smsade till två tre och kom inte upp till skolan dan efter, men det spelade ingen roll, vi smsade dygnet runt, förutom dom få timmarna vi sov, det va så allting började.. Kommer till och med ihåg första gången han bytte ut sina " <3 " i slutet av varje sms mot " puss " , han hade suttit uppe och spelat med Bulten, jag hade somnat vid fyra tiden, så hade han smsat och skrivit puss, sen hade jag fått ett till sms som det stod puss på i slutet, jag vart så jävla glad när jag vaknade och läste dom smsen, det fortsatte och vi snackade, jag var helt sjukt jävla glad, även fast jag knappt visste någonting om han? Men jag visste att det fanns någonting speciellt.. Men i alla fall, natten vi sov med varandra, det va mellan söndagen och måndagen på påsklovet, hade varit med Sofia på dagen och sen hade vi pratat i telefon när Simon kom för att möta mig, jag hade sagt att jag va så jävla glad för att äntligen få träffa honom ensam, jag var så jävla glaad! Så kommer jag ihåg att det var en jävla lång väg hem till honom, men det var nog för " den pinsamma tystnaden " , det va inte direkt mycket vi pratade om den biten, men det släppte när vi kom hem, för då körde vi det klassiska, film, men det spelade ingen roll, det var han som var det intressanta, det var han jag kollade på ;$ Det slutade med att jag sov hos han hela påsklovet, och vi vart tillsammans efter bara två dagar, den 6/4, okej jag erkänner att det gick jävligt fort fram, men alla sms, alla fina ord, allt han hade skrivit, det gick rätt in i hjärtat, så det spelade ingen roll om vi bara " varit med varandra " i två dagar, för jag fick höra han säga att han älskar mig, och då vart jag lyckligare än lyckligast.. Och till alla er som säger att man inte kan älska en person på så kort tid, enligt mig, kan man visst det, man blir inte tillsammans med någon som inte ens betyder någonting..
Men i alla fall, vi var med varandra jätte mycket i början, och det va helt sjukt jävla underbart, visst, vi träffas fortfarande, men nu har vi kommit på att vi inte kan träffas varje dag, för då kommer vi tröttna på varandra.. Nu har vi börjat bråka och det är självklart ingenting jag vill, vi bråkar sjukt mycket om så sjukt töntiga saker oftast, det är så onödigt så det inte finns, den senaste månaden har varit ett helvete för mig, jag gråter mig till söms alldeles för ofta, jag ligger i sängen och gråter och han verkar inte bry sig.. Jag säger allt jag tycker och tänker, men då blir han sur, jag vet bara inte vad jag ska göra för att vara den perfekta flickvännen han önskar. När vi varit tillsammans två månader exakt, i Söndags, sov han här, han tog tag i mig när vi låg i sängen och sa " kom närmare " , sen viskade han " idag har vi varit tillsammans två månader, jag älskar dig mest av allt " , då vart jag sådär barnsligt lycklig igen. Men sen börjar det om, vi bråkar och det slutar alltid med att tårarna forsar ner för mina kinder, inte bara för att han säger saker till mig, också för att jag säger saker till han som jag ångrar att jag säger, dom orden jag ser att han blir ledsen av, blir jag ledsen av. Jag vill inte ha det så hära, jag mår inte bra av hur det är nu, grabben är mitt allt, men ett förhållande ska inte vara såhär, man ska vara lycklig.. Och ja, självklart är jag lycklig dom stunderna allt är bra, men dom stunderna finns inte speciellt ofta längre, det värsta som finns är att bli sviken, det måste jag erkänna, när han lovar att han ska vara med mig den och den dagen, den och den natten, och sen ändrar han sig samma dag, det har inte hänt bara en gång, utan flera, då känner jag mig värdelös och ful igen, då känns det som att allt annat i hela världen går före mig, fast jag vet att han inte tar ALLT före mig, inte allt.. Och jag vet att vi är med varandra mycket och att han måste få tid för sina vänner, det accepterar jag, men varje gång just den dagen.. Den dagen det ska vara vi, varför gör han så? Det är det som gör mig mest ledsen, att han börjar lägga undan våran tid mer och mer.. Att andra saker börjar gå före, för grejen är den, att jag inte får tillbaks den tiden. Den här veckan har vi liksom träffats en gång, och det är lördag? Vet inte vad jag ska skriva.. Jag hoppas du inte blir sur om du läser det här Simon, jag var bara tvungen att skriva av mig, du vet att dom stunderna som vi inte bråkar och har oss, dom stunderna är jag världens lyckligaste flickvän, det är dom stunderna vårat förhållande bygger på, det är det som håller i hop oss en del, men först och främst, för att kärleken är så pass stark fast det är mycket bråk. Men jag vill bara börja om, och ha det som första månaden, den bästa månaden i mitt liv.. Jag älskar dig mest av allt baby, och det vet du! Jag hoppas du läser enda tills den här sista raden, jag vill att det ska vara du och jag föralltid älskling, föralltid!
Always and forever ?
Kommentarer
Postat av: ebba lindström
fyfan vad gulligt skrivet. blir rörd själv ;o
hoppas simon har sett vad du skrev, det skulle nog ge honom en funderare :) ;)
Trackback
